Studentens lyckliga dagar
Jag får verkligen inte en lugn stund här hemma. Brännkyrka gymnasium tar studenten idag, eftersom jag bor mittemot skolan så parkerar ALLA sina bilar utanför min port. Det är konstant skrik och tutande och det har det varit sen jag vaknade. Nu låter det som om jag sitter här och grinar men det gör jag absolut inte, eller jo lite faktiskt men det är bara för att jag får sånna otroliga flashbacks till den gladaste dagen i mitt liv. Jag har aldrig varit så glad eller haft så roligt som jag hade den dagen, vårat flak var bäst!! Nadia har världens bästa bild hemma på mig, Nadia och Xenia när vi springer ut, självklar hade vi knuffats och bråkat oss fram så att vi skulle stå först av alla. Åren efter har gått så jäkla fort. Mycket har hänt dom här åren. Tänk om jag hade vetat när jag tog studenten hur livet skulle sett ut, att jag skulle sitta här 4 år efter och vara sjuk, fastkedjad i min egen kropp. Då hade jag nog tagit mitt pick o pack och dragit långt härifrån.
När jag tog studenten hade jag inte så mycket planer på vad jag ville göra, jag bara levde. När man blir sjuk ser man livet på ett annat sett, man tar inte allting för givet längre. Jag har så sjukt mycket drömmar, platser jag vill åka till och ställen jag vill bo på och om jag ska hinna uppfylla dom så måsta jag börja nu. Jag vet att jag är impulsiv, hela tiden flyr och att jag borde nöja med det jag har men jag har inte tid att vara nöjd, jag vill inte att tiden ska gå fort och att jag en dag ska ångra att jag inte gjorde det jag verkligen ville göra. Jag har aldrig trivts i sverige.
Ska jag, ska jag inte?? När alla andra säger nej, är det då rätt att mitt hjärta skriker ja...?
När jag tog studenten hade jag inte så mycket planer på vad jag ville göra, jag bara levde. När man blir sjuk ser man livet på ett annat sett, man tar inte allting för givet längre. Jag har så sjukt mycket drömmar, platser jag vill åka till och ställen jag vill bo på och om jag ska hinna uppfylla dom så måsta jag börja nu. Jag vet att jag är impulsiv, hela tiden flyr och att jag borde nöja med det jag har men jag har inte tid att vara nöjd, jag vill inte att tiden ska gå fort och att jag en dag ska ångra att jag inte gjorde det jag verkligen ville göra. Jag har aldrig trivts i sverige.
Ska jag, ska jag inte?? När alla andra säger nej, är det då rätt att mitt hjärta skriker ja...?
Kommentarer
Trackback
